Det finns tre ord som gör mig lite allergisk.
Man, borde och måste.

Man (i bemärkelsen någon allmän eller generell individ, ingen specifik, inte i bemärkelsen könstillhörighet) blir för mig att medvetet eller omedvetet slippa undan ansvar.

”Man blev ju lite ledsen….”
”Man kan inte alltid vara på topp…”
”Man undrar ju lite…”

Även om jag intellektuellt förstår att det är ett lite generaliserande och avväpnande sätt att uttrycka sig, så reagerar jag varje gång och undrar automatiskt vem? Vem är man? Menar du dig själv, menar du mig? Menar du någon annan? Alla? Någon specifik? Och den där man, den allmänt vaga individ – kommer den göra något åt det där som den nu knyts till? Och vad kan den göra? Kommer den göra något? För det är ju något som kan göras. Det finns ett ansvar att ta i uttrycket, men vem är det som kommer sträcka upp handen och säga ”jag tar det ansvaret”?

Jo, det är socialt accepterat och tror jag, ganska typiskt svenskt. Och jag menar inte att varje gång du eller någon annan, eller jag själv för den delen, använder ordet ”man”, att det per automatik är ett sätt att slippa undan ansvar. Däremot så försöker jag att vara närvarande, medveten och tydlig även i min kommunikation. Inte bara till dig, utan framförallt till mig själv. Om jag känner något, då vill jag kommunicera det till mig och till dig. Istället för ”man kan ju lätt bli lite stressad i den här situationen” väljer jag ”jag blir stressad i den här situationen”.

Plötsligt, bara genom att välja andra ord, känner jag att jag skapar en tydlighet för mig själv och ger mig en förutsättning (och ett ansvar) att för mig själv nysta vidare i det. ”Man kan ju lätt bli lite stressad i den här situationen” betyder för mig inte per automatik att någon kan göra något, det är liksom lite mer ett konstaterande som rinner ut i sanden. Men ”jag blir stressad i den här situationen” ger mig en insikt – aha, här händer något, och det är jag som har upplevelsen, det är en upplevelse som skapar något i mig som inte är bekvämt. Vad kan jag då göra? Hur kan jag hantera känslan? Vad i situationen kan jag påverka? Göra annorlunda?

Genom omformuleringen tilldelar jag mig ett ansvar och skapar samtidigt möjligheter för mig att agera. Det gillar jag.

Och om du använder ordet man, så blir det för mig att du uttrycker något i allmänna termer. Vilket blir för mig att kanske hålla med om – ren allmänt och generellt, eller inte. Om jag ens lägger tid och energi på att kommentera det. Men jag fortsätter lyssna på vad du säger. Skulle du däremot använda ordet jag eller du, eller någons namn, istället för man, då finns det plötsligt, för mig, helt andra förutsättningar att ta dialog och vara en aktiv del kring det som sägs. Om så önskas. Ibland kan man ju säga något bara för att någon ska lyssna. Ibland kan jag säga något för att jag vill att du ska lyssna. Ibland kan du säga något för att jag ska lyssna.

Borde.

Jag borde…
Du borde…

Eller ännu värre: man borde…

Borde blir för mig ett negativt paket med många otrevligheter.
Något väntar på att bli utfört.
Det här något är inte utfört.
I och med att det inte är utfört så finns det oönskade känslomässiga konsekvenser.
Ledsen, besviken, arg. Den uteblivna handlingen skapar ett tomrum av negativitet.
Men inte nog med det. Borde indikerar också att det inte kommer hända. Handlingen kommer inte att utföras. Det negativa tomrummet kommer inte fyllas med den önskade handlingen. Inget ansvar tas för att förverkliga detta outförda.

När jag säger du borde till dig finns det en dömande underton som också kommunicerar att du inte riktigt duger. En förväntan på dig att du skulle kunna vara eller agera lite annorlunda som hade varit bättre ur mitt perspektiv. En åsikt jag nu väljer att kommunicera till dig och belasta dig med. En underton av en förväntan jag har på dig, att du ska göra något, samtidigt som jag direkt kommunicerar en besvikelse över att jag faktiskt inte förväntar mig att du ska ta det ansvar jag önskar att du ska ta och göra det. Dubbel besvikelse. På dig.

När jag säger jag borde till mig själv finns det en dömande underton som också kommunicerar att jag inte riktigt duger eller är nöjd med de val och konsekvenserna av de val jag gjort. Jag har eller hade en förväntan på mig själv som jag inte uppfyllde. Jag har svikit mig själv men saknar också ansatts att förändra läget. Dubbel besvikelse. På mig själv.

Även om ordet borde används för att kommunicera välmening: du borde träna, för ditt eget bästa, jag säger det av omtanke, så faller omtanken platt för mig.

Att ersätta det med: hade jag varit dig hade jag… samma sak… det faller platt.

I alla fall jag kan komma på (just nu) när jag använder ordet borde till dig – blir det ett oombett råd och en oombedd åsikt som jag pådyvlar dig. Jag kliver in på din arena och försöker ta ett ansvar åt dig som jag bedömer att du inte tar själv. Hur jag än ser det så blir det ett övertramp. Så för mig borde jag aldrig använda ordet borde när jag pratar med någon annan. Men det händer så klart att jag gör det. Fast jag inte vill.

När jag säger eller tänker det om mig själv, kan jag aktivt välja att byta ut det mot något annat. Jag borde försöker jag att byta ut till antingen ”jag vill” eller ”jag vill inte”…

Det ger mig möjligheten att vara tydlig mot mig själv och på sätt och vis ”tvinga” mig att ta ställning och fundera. Det där negativa som jag nu är på väg att pådyvla mig själv, det dåliga samvetet, tanken om att inte duga, känslan av besvikelse, är det faktiskt något jag vill eller inte vill?

Om det är något jag vill – då blir min nästa fundering, för mig själv och på sätt och vis uppgift till mig själv – hur ska jag få in det och är det värt att prioritera över annat som jag också vill? På så vis kan jag hantera det där ogjorda och se till att få det gjort för att det är något jag vill, eller aktivt välja bort det utan att jag känner dåligt samvete för att jag valt bort det.

Om det är något jag inte vill – då har jag reflekterat över det och gjort ett aktivt val att låta bli. Då slipper jag de negativa tankarna och känslorna som ordet borde annars ger mig och jag kan mentalt släppa det.

Vill du ta det till next level så väljer du att byta ut ”jag vill” till ”jag väljer att” och ”jag vill inte” till ”jag väljer att inte”…

Måste.

Närbesläktat med borde.

Men den här gången är det ansvar och val som berövas den som hamnar i skottgluggen. Du måste, jag måste. Måste är för mig väldigt svartvitt.

Säger jag det till dig tilldelar jag dig ett ansvar och en uppgift som du inte har rätt att ifrågasätta. Jag kliver helt in på din arena och lägger något till dig som fråntar dig ditt val och ditt ansvar. Det är en tvingande handling som ger konsekvenser du måste leva med.

Säger jag det till mig själv fråntar jag mig mitt eget val och mitt eget ansvar. Det blir en tvingande handling som leder till konsekvenser jag måste leva med.

Måste leva med. Igen. Inget val. Men vi har alltid ett val. Alla har ett val. I allt.

Jag måste andas. Nej, det måste jag inte. Men det är en konsekvens om jag väljer att inte göra det. Bokstavligt talat en konsekvens jag inte vill (kan) leva med.

Jag måste träna. Nej, det måste jag inte. Men det är konsekvenser av mitt val. Kortsiktiga här och nu, långsiktiga.

Jag måste jobba. Nej, det måste jag inte. Men det är konsekvenser om jag väljer att låta bli.

Måste blir för mig ett ord att gömma mig bakom. När det inte är ett val jag behöver göra blir jag heller inte helt ansvarig för min handling. Och jag kan inte riktigt helt och hållet skörda frukten av mitt beslut heller. Så min fråga till mig själv blir då, är det värt min tid, energi och mitt engagemang att göra saker jag måste?

Även här förespråkar jag och strävar efter att byta ut ordet måste med antingen ”jag vill” eller ”jag vill inte”. Med samma argumentation som för borde.

Och igen: vill du ta det till next level så väljer du att byta ut ”jag vill” till ”jag väljer att” och ”jag vill inte” till ”jag väljer att inte”…